Copingstilar i schematerapi: varför du ger efter, undviker eller överkompenserar

Om scheman har du nog redan läst: de tidiga föreställningarna om dig själv och andra som lades ner ung och aldrig riktigt uppdaterades. Det som skrivs mycket mindre om är copingstilarna i schematerapi, och det är oftast den delen som förklarar ditt faktiska liv. Ett schema är vad du tror. En copingstil är vad du gör när den föreställningen blir vidrörd.

Det spelar roll, för två personer kan bära exakt samma schema och utifrån verka som motsatser. En person med övergivenhetsschema skickar tre meddelanden på en timme och frågar om allt är bra. En annan avslutar vid första tecknet på avstånd och berättar för alla att hen trivs bäst själv. Samma sår, olika strategi. Om du någon gång undrat varför ett mönster du tydligt känner igen hos dig själv tar en form som ingen beskriver, är copingstilen oftast den saknade biten.

Vad är copingstilar?

Schematerapi, utvecklad av Jeffrey Young ur kognitiv terapi, beskriver arton tidiga maladaptiva scheman och tre breda sätt att hantera dem: att ge efter, undvikande och överkompensation. De motsvarar grovt de svar vilket djur som helst har på hot: foga sig, dra sig undan, eller slå tillbaka.

Ingen av dem kom av en slump. Ett barn som straffas för att ha behov lär sig blixtsnabbt att tysthet fungerar. Ett barn som förbises lär sig att uppmärksamhet kommer av att vara högljudd, rolig eller bäst. I rummet där du lärde dig det var de smarta lösningar. Problemet är att de fortsatte gå efter att du lämnat rummet, i situationer där de kostar mer än de skyddar.

En sak till är värd att veta: du är inte en enda stil. De flesta ger efter i ett område av livet och överkompenserar i ett annat, och byter när trycket stiger. Du kan vara oändligt tillmötesgående hemma och orubblig på jobbet. Det är normalt, inte en motsägelse.

Tecken på varje stil

Så här visar sig de tre i vardagen.

• Ge efter, kort: Du lever som om schemat helt enkelt var sant, och väljer situationer som fortsätter bevisa det. Tror du att du inte är värd kärlek stannar du hos någon som behandlar dig som ett alternativ och kallar det realism.
• Ge efter, tecknet: Dina relationer och jobb har alltid samma form. Nya människor, samma slut. Du känner uppgivenhet snarare än ilska.
• Undvikande, kort: Du ordnar livet så att schemat aldrig triggas. Hoppar över samtalet, lämnar gruppchatten, tackar nej till befordran, håller allt lätt.
• Undvikande, tecknet: Bedövning. Skrollande, drickande, överarbete, sömn, att hålla sig väldigt upptagen. Du kanske märker att du inte kan säga vad du känner, bara att det är dimmigt eller platt.
• Undvikande, den tysta varianten: Känslomässig snarare än i beteendet. Du kommer på middagen men är inte riktigt i rummet, och efteråt minns du nästan inget.
• Överkompensation, kort: Du beter dig som schemats motsats, och hårt. Om föreställningen är att du är defekt blir du den mest kompetenta i varje rum och låter ingen se ett utkast.
• Överkompensation, tecknet: Det ser ut som styrka och fungerar som en rustning. Perfektionism, kontroll, statusjakt, att aldrig behöva hjälp, ibland kyla eller förakt när någon kommer nära.
• Överkompensation, priset: Det fungerar, ända tills det inte gör det. Kollapsen, när den kommer, brukar vara plötslig och helt ur proportion till utlösaren.

Lägg märke till att bara en av de tre ser ut som ett problem utifrån. Undvikande läses ofta som lättsamhet. Överkompensation läses som driv och framgång. Båda får beröm, och det är precis därför de är svåra att se hos sig själv.

Varför det betyder något

Copingstilar är skälet till att insikt i sig ändrar ganska lite. Du kan veta precis var en föreställning kom ifrån, namnge föräldern som lärde dig den, och ändå göra samma sak på tisdagen. Föreställningen bor i minnet; copingstilen bor i reflexerna.

De håller också schemat levande. Det är den här slingan som är värd att förstå. Att ge efter samlar nya bevis för att föreställningen stämmer. Undvikande ser till att motbevis aldrig anländer, eftersom du aldrig stannar i rummet tillräckligt länge för att upptäcka att du hade fel. Överkompensation stöter bort människor eller tömmer dig, och sedan läses ensamheten eller utbrändheten som bevis för den ursprungliga föreställningen. Varje stil skyddar på sitt eget sätt schemat från att uppdateras.

I relationer är effekterna konkreta. En undvikare och en som ger efter kan vara ihop i åratal i ett stabilt arrangemang som ingen av dem trivs i. Två överkompenserande kan bråka om fakta i ett decennium och inte en enda gång nämna att de känner sig små. På jobbet ger obevekliga krav plus överkompensation någon som levererar vackert, inte kan delegera och är tyst rasande mesta tiden.

Poängen är inte att göra sig av med sina copingstilar. De är gammalt skydd och har förtjänat sin plats. Målet i schematerapi är att bredda alternativen: kunna märka att reflexen går igång och välja något annat i det ögonblicket. Det är ett mycket mer beskedligt och nåbart mål än att bli en annan människa.

Att se sina egna mönster

En bra startpunkt är ett nyligt ögonblick när din reaktion kändes större än händelsen. Något litet hände, ett sent svar eller en kommentar i förbifarten, och något stort kom. Ställ tre frågor om det ögonblicket. Vad trodde jag om mig själv just då? Vad gjorde jag sedan? Och förde den handlingen mig närmare personen, bort från dem, eller över dem?

Närmare och mindre är oftast att ge efter. Bort är undvikande. Över är överkompensation. Ett grovt instrument, men ofta nog för att se sin egen form.

En strukturerad screening rör sig snabbare än minnet, eftersom den frågar om mönster du inte skulle tänka på att undersöka. Det gratis Schematestet går igenom de arton schemana och hur du brukar svara på var och ett. Ser du mycket undvikande i resultatet är det värt att titta på hur det samspelar med oro, eftersom de två förstärker varandra tätt: se mönster för ångest och undvikande.

En ärlig reservation. Inget här är en diagnos, och inget frågeformulär kan ge en. Det här är material för självreflektion, ett sätt att hitta bättre ord för vad du redan halvvägs vet. Känns det som kommer upp tungt eller svårt att bära själv är det ett gott skäl att ta det till en terapeut, inte ett skäl att trycka undan det.